Efter sju deltävlingar av EPT var det dags för den stora finalen i Monte Carlo förra veckan. Jag har följt spelarna under hela säsongen och sett nätgrindare gå från en satellitplats till fullfjädrade pokerproffs. I alla fall lever de som det. Inte så svårt kanske med några miljoner extra på kontot? Monte Carlo är enligt mitt tycke en av världens vackraste städer. Smakar det så kostar det och när det kommer till servicementalitet så får de en rejäl bakläxa. Min resa till Monte Carlo startade hemma i Stockholm där jag tog en taxi och hämtade upp de goda vännerna Dilba Demirbag och William Thorson för att sedan ta oss till Arlanda. Väl ute på flygplatsen var vårat plan försenat vilket innebar att vi inte heller skulle hinna med anslutningsflyget i Amsterdam. Detta innebar att jag fick några goda skratt och fick lära mig det underskattade kortspelet ”sjuan”.

Efter många timmar på diverse flygplatser var vi till slut framme vid hotellet Monte Carlo Bay som ligger liten utanför själva citykärnan i Monte Carlo. Vi lämnade av bagaget på rummen och begav oss ner till baren med förhoppningen om att få något att äta. Det första kyparen frågar är om vi vill ha något mat. ”Ja, jättegärna”, svarar jag varpå han nongalant berättar för mig att de inte serverade mat och att enda sättet till något att äta var att gå upp till rummet och beställa roomservice. Vi försökte dricksa honom för att få roomservicen ner till baren men det gick verkligen inte gör sig. Denna nongalans upprepades vid ett antal tillfällen under veckan och jag tror det blev skralt i drickskassan denna vecka eftersom pokerspelare är vana vid service.

Efter några dagars uppvärmning i Monte Carlo var det så dags för den stundande finalen. Många storstjärnor hade tagit sig till Monaco och det var ett sant nöje att gå runt och fota dem under de två första dagarna. Många av dess highrollers verkar inte ta en fjuttig 10K-turnering på allvar och var ganska snart ute och på väg till baren där lättklädda tjejer lockade. En som jag vet tar minsta lilla turnering på blodigt allvar är min vän Marcel Luske från Holland. Äventyret för Marcels del tog slut redan i första perioden denna gång. Han floppade triss i ess med AK och blev utdragen av en som synade alla gator med hålstege. Under alla EPT som varit under året har jag sett det mesta i PR-trick. Jag förstår fortfarande inte varför bokens äldsta knep är det som används flitigast av nystartade sajter som försöker locka till sig spelare. Dock var det ovanligt få storbystade lättklädda tjejer i våtdräkter i Monte Carlo. Kanske hade man förstått att det skulle locka mer om man satte på dem lite kläder och lät dem prata med pokerspelarna istället. Jag hoppas på att få se lite nya PR-kupper under nästa säsong.

En efter en åkte spelarna ut och efter fyra långa dagar var det dags för finalbord. Ganska snart hade det också fått sig en solklar favorit. Den 25-årige amerikanen Gavin Griffin hade väckt mångas uppmärksamhet med sitt rosa hår. Det visade sig ganska snart att Gavins flickvän hade fått bröstcancer vid 20-års ålder och så snart han hade nått finalbord donerade han 15.000 dollar till bröstcancerforskning. Gavins flickvän, Kristen, fanns där i publiken under hela finalbordet, ivrigt påhejandes och mycket nervös. Hon var frisk från sin bröstcancer nu och arbetade som civilingenjör hemma i Orange County. En efter en åkte spelarna ut och snart var det heads-up mellan välgöraren Griffin och Marc Karam. Det blev en lång duell och efter många svängningar var det till slut Gavin som stod som vinnare. Årets EPT kunde inte få ett bättre slut och det är med spänning vi alla väntar på nästa säsong som startar i augusti.


Monte Carlo-vinnaren Gavin och flickvännen Kristen